Vardags racism

Jag befann mig vid utegummet på Umeå universitets campus, en plats som betyder mycket för mig och där jag har tränat regelbundet genom åren.
Denna varma och soliga morgon skjutsade min fru mig dit eftersom jag nyligen genomgått en operation i benet efter en motocykel och lycka, vilket även lätt till ryggbesvär.
Planen var enkel, jag skulle bara hänga i en utrustning för att avlasta benet och lindra smärtan i ryggen.
Vi hade tänkt stanna i ungefär tio minuter, inte mer.
När vi kom dit började jag använda utrustningen.
Min fru satt sig på en bänk intill.
En man som tränade en bit bort närmade sig och frågade vad som hänt med mitt ben som Jag uppfattade honom som vänlig och svarade att jag brutit det en i olycka.
Men sedan vände han sig till min fru och frågade, "Är du hans assistent?
" Hon svarade lugnt, "Nej, han är min man.
Vi är gifta.
" Då kom första chocken, "Varför är du med en arab?
Hon svarade, "Han är inte arab, men även om han vore det har det inget med dig att göra". Mannen svarade, "Då borde du lämna Sverige och bo i hans land istället.
" Han fortsatte att ifrågasätta varför hon skulle vara med någon som inte var svensk.
Han var aggressiv och hotfull mot henne.
Jag ville gå till henne, men kunde inte på grund av mitt brutna ben.
Jag tog upp mobilen och började filma.
Hans ton förändrades omedelbart.
Han insåg att han blev dokumenterad och slutade använda de mest rasistiska uttrycken, men hans aggressivitet avtog inte.
Han krävde att jag skulle radera videon.
Jag vägrade och förklarade lugnt att jag filmade eftersom jag upplevde honom som hotfull mot oss.
När han närmade sig ytterligare stoppade jag inspelningen och ringde 112.
Under samtalet gick han fram till mig med en burk, troligen en sportryck och sprette innehållet över min kropp, samtidigt som han fortsatte att kräva att videon skulle raderas.
Larmoperatören hörde delar av händelsen i realtid.
När polisen kom hanterade de situationen mycket professionellt.
De separerade oss och talade med både honom och oss.
Mannen upprepade flera av sina rasistiska uttalanden även i deras närvaro.
Polisen frågade om vi ville göra en anmälan om hets mot folkgrupp.
Jag har ännu inte bestämt mig, men de tog mina uppgifter om jag skulle vilja gå vidare.
Vi var lite skärrade.
Vi grät lite inför polisen och sedan hemma.
Oavsett om jag väljer att göra en formell anmälan eller inte kan jag inte låta detta passera i tystnad.
Jag delar detta för att synliggöra hur rasism fortfarande tar sig uttryck i Sverige.
Mitt i det vardagliga.
I det offentliga rummet.
Det var denna händelse som fick mig att skriva texten du nu läser.
Men sanningen är att det inte var en isolerad incident.
Det var bara det mest aggressiva exemplet på ett mönster jag har levt med under lång tid.
Därför vill jag dela det med dig och jag hoppas att du vill läsa, reflektera och sprida det vidare.
Jag är invandrare till Sverige, men jag har slutat vandra.
Jag har slagit rot.
Jag har byggt ett liv här, ett hem, en tillhörighet.
Jag är inte på genomresa.
Jag är inte tillfällig.
Jag har bott i Sverige i 40 år.
Jag har indiskt ursprung.
Jag är svensk.
Att kalla mig invandrare är korrekt i historisk mening – men det antyder också en rörelse som för länge sedan upphört.
Jag har stannat.
Jag har valt och jag tillhör.
Jag är en del av detta samhälle med allt vad det innebär, arbete, ansvar, engagemang och kärlek.
Jag arbetar här.
Jag betalar skatt här.
Jag undervisar inom högre utbildning, deltar i samhällsdebatten och engagerar mig ideellt inom friluftsliv och civilförsvar.
Jag driver ett aktiebolag som utvecklar e -learning lösningar och tillhandahåller en lärplattform för mina kunder.
Jag lever här.
Jag är inte på väg någon annanstans.
Det här är mitt hem.
Ingen människa ska behöva försvara sin rätt att finnas här eller sin rätt att älska vem man vill.
Men ändå händer det.
Igen och igen.
Att någon ser på mig med misstro.
Att någon säger något nedlåtande.
Att någon ställer en oskyldig fråga med en underton som jag lärt mig att känna igen direkt.
Och då vill jag fråga.
Vad mer måste jag göra för att bli betraktad som svensk?
Jag är inte en symbol.
Jag är en svensk medborgare.
Min vardag skiljer sig inte mycket från din.
Jag står i kön på ICA, hjälper mina barn med läxorna, skrattar och småpratar med mina trevliga grannar i bostadsrättsföreningen.
Jag suckar över försenade tåg, oroar mig för ränteläget och för Donald Trumps skrämmande påverkan på vår värld.
Jag lever ett helt vanligt liv och ändå tvingas jag gång på gång förklara min plats här.
Men jag är inte här för att förklara.
Jag är här för att leva, precis som du.
Jag är ingen framgångsaga att visa upp.
Jag är bara en av många människor med annan hudfärg som lever ett vanligt liv i Sverige.
Jag har också under många år varit en mycket aktiv samhällsmedborgare.
Här är några saker jag gjort, inte som ett CV, utan för att visa att jag hör hemma här.
Vad jag gör: min svenskhet, om du så vill.
Jag är aktiv ledare i friluftsfrämjandet där jag instruerar i långfärdsskridskor och issäkerhet.
Jag kan bedöma isens tjocklek och håller min grupp säkert ovanpå isen.
Jag är även utbildad skid - och snowboardinstruktör.
Kanske har jag varit ledare för dina barn på Bräntisbacken i Umeå. Jag har genomfört GU:F, den grundläggande soldatutbildningen inom Hemvärnet och är nästan färdig hundförare.
Jag bär stolt min uniform och fällde tårar när jag sjöng nationalsången efter att jag avlagt soldaterinran i Härnösands stadskyrka.
Jag är STF -stugvärd och har haft åtta uppdrag olika på olika stugor i våra orörda fjäll.
Jag har åkt Vasaloppet två gånger i skitväder och utan spår och tränat många mil på Gammlia och Nydala spåren för att klara det.
Jag kör min coola Royal Enfield med MC sidovagn.
Med min hund Molly som har coola skyddsglasögon på sig.
Ibland följer mina döttrar med när vi ansluter till oss 150 andra hojar på kajen varje torsdag, fast inte just nu på grund av brutet ben.
Jag arbetar på fantastiska Humlab vid Umeå universitet, deltar i akademiska nätverk och håller AI-kompetensutbildningar för att hjälpa mina kolleger att hantera en ny digital era.
Jag talar svenska och engelska och även lite svenska med dialekt.
Jag bodde i Piteå när jag kom till Sverige 1984.
Jag klär mig i ull underställ, koka kaffe i termos och ha snöskyffel i bilen.
Jag har firat midsommar med sill, nubbe och dans runt stången och jag vet vilken sås som passar till Janssons frestelse.
Jag går på föräldramöten, lagar fredagstakos och betalar mitt medlemskap i A -kassan samt mina många föreningsavgifter.
Jag räknade till nio stycken under 2025.
Det här är inte en pose.
Jag försöker inte bevisa något.
Jag lever bara ett svenskt liv.
Men ändå kommer de där ögonblicken, de där blickarna, de där kommentarerna och känslan: Jag hör hemma men ändå inte riktigt.
Vad jag varit med om på riktigt?
I kön till en nattklubb i Piteå 1985.
En gång stod jag i kö till en nattklubb när en kvinna sparkade mig i baken och skrattade.
Jag frågade vad hon höll på med men hon bara skrattade vidare.
Jag valde att inte göra något.
En bar i Stockholm, cirka 1992.
Efter en konferens var vi ett blandat sällskap på en pub, mest 'vita' svenskar och jag.
När jag skulle beställa en öl sag så jag "Ursäkta till mig" en person vid barnen.
Han svarade, "Nej, jag gör inte det, för du är i mitt land". Jag blev förvånad.
men valde att inte agera.
reagera.
Som stugvärd på systerstugan 2017.
Jag arbetade som stugvärd i fjällen.
Vid ett tillfälle då jag skulle välkomna en gäst, sa personen till mig.
"Du kan inte vara stugvärden". "Du är ju inte svensk". Jag svarade: "Hur ser en svensk ut enligt dig?
" Han hade inget riktigt svar, men jag sa inget vidare eftersom jag ville med stolthet representera bara STF.
I Kön på COOP i Umeå, 2023.
Jag stod i kö med mina två små döttrar.
Vi hade passerat en man i en annan kö som såg mycket fientlig ut.
Min dotter frågade, "Varför är han så arg på oss?
" Jag gick fram till honom och frågade, "Är det något problem?
" "Har något hänt?
" Han svarade, "Din jävla svartskalle" svartskalle". Jag tog upp mobilen och började filma, men han upprepade inte orden.
Han ville förstås inte bli avslöjad.
Inget mer hände och jag valde att vara tyst om det då. Jag har blivit ignorerad i butiker, där expediten betjänat andra före mig utan förklaring.
Jag har blivit förbisedd i sociala sammanhang, inte utfryst, men aldrig riktigt inkluderad.
Jag har sett folk på bussen ta ett steg bort eller dra undan sin väska, som om min närvaro var ett hot.
Det som skaver är inte bara vad som sägs, det är vad som ligger mellan raderna.
Den där känslan av att inte riktigt få vara neutral, självklar, vardaglig, trots att det är exakt vad jag är.
Om detta har hänt mig: en väl integrerad svensk med indiskt ursprung som talar svenska obehindrat och är omgiven av kollegor, vänner och grannar.
Då måste vi våga fråga oss: Hur ser vardagen ut för de som inte har samma skyddande nätverk?
Hur är det för den unga kvinnan som fortfarande kämpar med språket och bär hijab?
Hur bemöts de två männen som samtalar på Tigrinja vid busshållplatsen?
Vilka blickar får dem?
Vilka ord kastas mot dem?
Vilka berättelse bär dem på? Berättelse som kanske är ännu mer smärtsamma.
Ännu mer osynliga än min.
Det jag upplevde var inte en isolerad händelse.
Det var ett fönster in i något större.
Och om det kan hända mig som på många sätt har privilegier i det här samhället då måste vi våga lyssna till dem vars röster ännu inte hörs.
Det handlar inte om hat, det handlar om vanesende.
Det största problemet är sällan hatet.
Det är det vardagliga misstänkliggörandet.
Den nedärvda föreställningen om vem som hör till och vem som är gäst.
Det är hur snabbt vi faller in i "Vi och Dem" även när vi inte märker det själva.
Många som gör eller säger sådana saker är inte rasister i traditionell mening.
De är vanliga människor som bär på oreflekterade idéer om vem som ser svensk ut.
som Vem låter svensk.
Vem som hör hemma i bastun, i styrelserummet, på fjället eller i lärarrummet.
Men dessa idéer får konsekvenser.
De skapar en känsla av att jag måste bevisa något.
Varje dag, att jag måste förklara, le, visa att jag är ofarlig.
Att jag måste vara bättre än svensk för att bara få bli betraktad som nästan svensk.
Vem får kallas sig svensk?
Sverige är inte homogent.
Det har det aldrig varit.
En svensk är inte ett särskilt utseende, ett visst namn eller en specifik tonalitet.
En svensk är en person som lever här, bryr sig om detta samhälle och deltar i dess framtid.
Att vara svensk är inte ett biologiskt tillstånd.
Det syns inte i huden.
Det är inte knutet till en efternamnslängd i SCB:s arkiv.
Att vara svensk är att delta, leva här, ta ansvar här, vara en del av gemenskapen, oavsett hur man ser ut.
Jag vill inte bli sädd som svensk för att jag har åkt vasaloppet eller kan koka kaffe över öppen eld.
Min svenskhet ska inte behöva bevisas genom friluftsmeriter eller kulturella koder.
Att vara svensk är inte en prestation.
Det är en tillhörighet.
Jag vill bli sedd som svensk för att jag är en del av detta land med samma rätt att känna mig hemma som vem som helst.
Jag ber dig inte om sympati.
Jag ber dig om reflektion.
Hur ser du på dem som inte ser ut som du?
Hur ofta ifrågasätter du dina egna antaganden?
Har du någon sin tänkt "men ... han pratar ju bra svenska ändå?" Har du suttit tyst när någon dragit ett olustigt skämt?
Har du tänkt att jag ser inte färg men ändå förutsatt en annan berättelse bakom mitt namn?
Vi kan bara förändra det här samhället om vi orkar se det som är obekvänt.
Om vi vågar lyssna.
Om vi vågar förändra vårt sätt att se inte - bara med ögonen utan med förståelsen.
Och till dig som undrar: jag är redan svensk.
Inte på prov.
Inte på undantag.
Inte som undantaget som bekräftar regeln.
Utan fullt ut som medmänniska och medborgare.
Så nästa gång du ser mig i mötesrummet på skolan, på isen, i uniform tänk - inte: "Vad bra han har integrerat sig". Tänk istället "Där är en till svensk". Och nästa gång du tänker "Men vad kommer han ifrån egentligen?
" Svarar dig själv: "Han kommer härifrån". För jag är redan här.
Jag har varit här länge.
Jag tänker stanna.
Jag kan inte ändra hur jag ser ut.
Men du kan välja hur du ser på mig.
Jag vill gärna säga detta igen, fast på engelska "I can't change the way I look but perhaps you can change the way you see"